Många tycks tro att jag har världens bästa självförtroende och att jag inte är rädd för någonting alls. Jag är ju liksom hon som satte mig i en gammal skraltig skåpbil, körde till Spanien och levde ensam på stränder, i städer och berg och som fortsatte så trots inbrottsförsök och trots att hela bilen gick sönder och samman. Jag är hon som går ut på nattklubbar, dansar galnare och syns mer än alla andra. Hon som tar kontakt med okända människor på konstiga sätt. Hon som gör drömmar till verklighet, som tar dagen som den kommer, som vågar kasta sig ut..
.. men faktum är att jag är livrädd, alldeles jätteofta. Jag är hon som håller andan genom folkmassor, som får hjärtklappning av att prata inför andra, hon som har tusen tvångstankar/beteenden kring mathantering av rädsla att bli sjuk, hon som älskar att sjunga men bara om ingen hör, hon som skriker över spindlar och hon som nog har största kontrollbehovet på jorden… Och självklart var jag livrädd inför att åka till Spanien.
… men, jag skiter i det!! Jag må vara hur livrädd som helst, men vad spelar det för roll? Det är inget annat än en känsla, något flyktigt, något högst obeständigt. Det är helt okey att vara rädd, man får vara det om man vill. Men (och detta är viktigt!) man behöver inte låta rädslan styra, man behöver inte identifiera sig med känslan. Det går att stå utanför och se på, säga “hej rädsla, så du är på besök igen? jag ser dig, men jag tänker faktiskt inte prata med dig just nu, utan göra det här ändå vare sig du vill eller inte!”. Var lite schitzofren, se den rädda personen som någon annan, som inte är du (vilket faktiskt är sant, du i ditt sanna varande är aldrig rädd). Sett ur ett nytt perspektiv kan rädslan till och med bli ganska komisk!
Jag brukar studera mig själv utifrån när tvångstankarna kommer och hälsar på, för de kommer rätt ofta i alla möjliga lustiga situationer. En ganska udda grej är att jag “måste” ta paketet bakom det första när jag köper någonting. Och det spelar ingen roll om det är salt, hushållspaper eller tvål, jag kan aldrig ta den som är längst fram i hyllan oavsett. Men ibland så stannar jag upp, tittar på vad det är jag egentligen sysslar med, och säger “Fuck it!”, tar paketet längst fram och känner mig plötsligt helt kaxigt busig. “Där fick du så du teg!” kan jag säga till tvångstanken, som loar iväg med svansen mellan benen. Sedan skrattar jag för mig själv. 
Ibland är rädslan lite svårare än så. Vissa rädslor kanske verkar helt okrossbara, de har liksom funnits där så länge och banden till den är så starka. Man vet inte längre hur man skulle göra om man inte agerade utifrån sin rädsla. Hur gör man då? Jag brukar le. Hur fel det än kan kännas just då, så ler jag. Och så plötsligt: FUCK THIS! Kasta dig ut! Skit i allt, tänk inte, gör bara! Sjung ut, ta hans hand, kyss henne, hoppa från planet, ring det där samtalet, sätt dig på tåget, dansa! Gör allt du trodde att du inte vågar. Skit i att du inte vågar. Du måste inte våga för att göra. Gör bara. Ensekundersregeln. Tänk inte. Gör bara. Nu. Alltid nu. Du kan!
“Men..” säger egot. Det går inte . Det tar tvärstopp. En rädsla så stark att den har överhanden kan vara svår att säga fuck you till. Jag tror det viktigaste är att distansiera sig. Om än bara så lite, om än bara för en kort stund. Se att rädslan inte är jag. Man kan fokusera på sina händer.. hur känns det inuti händerna? Finns det liv i dem? En stickande känsla. Energi. Bli medveten om flödet inuti kroppen, känn det pulsera. Minns att rädslan i sig inte är farlig, den är blott en känsla, precis som vilken annan känsla som helst. Fortsätt le, känn energin. Därför att för varje gång du kan distansiera dig minsta lilla från din rädsla, så har du vunnit lite mer över egot. Du behöver inte göra något speciellt, annat än att fortsätta le. För ju mer ljus vi släpper in, desto mindre plats får mörkret.
Minns att du egentligen aldrig är rädd. Rädsla är bara något du upplever, precis som allt annat!
/Miri
På två veckors tid så har jag blivit förälskad, förkrossad och lärt mig vad förälskelse är – och gått bortom det till den eviga kärleken i stället(igen). Under samma vecka har jag blivit fotograf igen, planerar att starta eget och ska även sätta igång lite annan verksamhet i samma veva. Dessutom har jag börjat spela gitarr igen, teckna igen, meditera igen. Jag har till och med avaktiverat mitt facebook-konto, för att sex dygn senare aktivera det igen; Fast inte för att maila. Inte för att slösa tid. Utan för att sprida kärlek. ♥
