Min kropp gick sönder, och sinnet likaså. Överviktig med smärta i kroppen, ingen energi, dålig hy, påsar under ögonen. Jag var glåmig, ledsen, deprimerad. Tröstade mig med choklad och drack alkohol för att döva ångesten, för att kunna slappna av. P-sprutorna rubbade mig totalt. Förkylningar och småkrämpor avlöste varandra, det var mitt normaltillstånd att vara sjuk x antal gånger per år. Jag harklade mig ständigt och hostade slem varje morgon.

Numera ser mina dagar ut ungefär såhär; jag vaknar, sätter på skön house i högtalarna och dansar runt i lägenheten och ger hunden mat, morgonstretchar & klär mig medan jag samtidigt dricker 5-10 dl vatten innan jag ger mig ut. Snart blir det rask promenad med Lobo i någon halvtimma, vilket gör mig skönt hungrig till frukosten som väntar! Det blir en fruktsallad på några bananer, ett stort sött äpple, några gram tranbärspulver från superfruit, lite havregryn, en gnutta havssalt, samt en sked vardera av kokosolja och honung. Efteråt tar jag dagens dos av d-vitamin och probiotika som båda kommer från Holistic.
Tre-fyra timmar senare kurrar magen igen. Jag börjar med att skölja en handfull gröna blad som jag sedan fletcherar (tuggar sönder riktigt noga) under tiden som jag gör i ordning resten av lunchen. Det blir en blandning av råriven morot, äpplebitar, gurka och en härligt solgul paprika som jag strimlar ner i en skål. Är det lingonvecka så tar jag en järntablett tillsammans med maten, och ibland tar jag något mer tillskott med. Det beror lite på vad kroppen säger att den behöver just då!

Fram mot sen eftermiddag blir det ytterligare en promenad med hunden. Vi leker och stojjar på en gräsmatta för att sedan promenera i rask takt i någon timma. Väl hemma fyller jag på med lite mer gröna blad och en skål grönsaker eller frukt tillsammans med havregryn och kanske lite blötlagda frön.

Vid niotiden dricker jag 5-10 dl vatten för att se förbereda kroppen inför nattens bravader (har även druckit tidigare under dagen såklart!) Och vid tio äter jag några bananer som ger mig sprudlande skön energi! Ett par timmar senare äntrar jag så dansgolvet på en av stadens nattklubbar, och röjer helt galet!! Eufori och lyckan är total! Fortsätter tanza tanza ända tills musiken tystnar och de stänger igen för natten. Jag dricker vatten på vägen hem och äter lite frukt för återhämtningens skull när jag väl är hemma igen.

Min diet består till större delen av vegansk raw food (råa frukter & grönsaker med andra ord), egentligen bara med havregryn som undantag för det känns som att jag behöver dem för nu. Jag äter aldrig någonsin mediciner, knarkar inte, dricker enbart vatten & örtteer. Använder naturkosmetiska produkter och försöker leva så giftfritt jag förmår. Jag tillsätter kolloidalt silver i mitt dricksvatten, renar luften i min lägenhet..

Jag känner hur min kropp läker, bit för bit av alla skador jag åsamkat den genom åren helas undan för undan. Den deprimerade pessimisten dog och i stället vaknade en sprallig optimist till liv, ständigt leende, med positiva tankar ofta även genom det svåra. Min kroniska magkatarr är som bortblåst, gör sig aldrig påmind längre. Min hy är glad, den nästan glittrar! Starka naglar, tjockt hår. Mer vältränad och mer energi än någonsin, dansar loss ca 5 dagar i veckan och promenerar långt med hunden varje dag. Vågen visar 63 kg till mina 177 cm. Jag känner mig som en gudinna!

Jag får så otroligt ofta frågor om vad jag äter och varför. I princip dagligen, fakiskt. Människor tittar på mig och frågar med oro i blicken “men hur får du i dig allt du behöver?” de förstår inte varför jag vill. “vad äter du i stället för godis då?” Vadå i stället för? tänker jag. Allt jag äter är ju godis! “men varför dricker du inte, en öl kan du väl ta?” Varför skulle jag bedöva mina sinnen…?

“Varför skulle jag?” är mitt svar på alla de där frågorna. Varför skulle jag leva på ett sätt som gör mig energilös, bedövad, sjuk.. ? Varför skulle jag vilja proppa min kropp full med gifter? Varför skulle jag behöva stimulantia för att kunna dansa? Varför skulle jag inte ge mig själv det allra bästa!?

Vi kan leva på ett sätt som får oss att se ut och känna oss gudomliga! Vakna, pigga, energiska. Vackra inifrån och ut med kroppar som fungerar för att de får näring och inte massa extra belastningar genom det vi stoppar i oss. Med en kropp som mår bra hjälps sinnet med att må och vice verca. Har du någon gång dansat dig hög!? Jag tror inte man kan bli det i sin sanna essens om man är hög (bedövad) av diverse droger. Hög på livet, på nuet, kärleken och dansen är något helt annat… Hög i vakenhet! Extas och eufori!!

Jag säger inte att det är fel att göra annorlunda, vi är alla olika med olika behov. Men jag vet av egen erfarenhet att man ofta kanske inte riktigt förstår hur ens kropp reagerar på det man ger den, innan man slutar med det. Jag upplever det som att jag levde i en dimma förr, bedövad, omedveten. Inte fören jag sakta började ändra mina vanor skingrades dimman, och nu tycker jag mig se mycket klarare även om jag fortfarande kanske inte lever helt optimalt.

Jag lever så som känns bra för mig, på det sätt som hittils visat sig fungera bäst! Åter igen.. Varför skulle jag inte leva så?

Män passerade, gick in genom dolda dörrar. De halvsprang för att skydda sig mot regnet. Jag tvekade innan jag klev in, dröjde kvar utanför på trottoaren medan regnet sakta strilade ner över mina nakna axlar. Jag hade inte mycket kläder på mig, bara linne och en kort kjol. Håret vilade mot axlarna i våta korkskruvar som blev än tydligare i regnrusket. Det liksom skruvade ihop sig helt krampaktigt, nästan som om det ville visa sin protest mot vädrets makter.

Så klev jag in i byggnaden, över en knarrande tröskel. Värmen slog emot mig; fuktig värme, en nästan stickande doft av varma kroppar, svett, brunst. Männen hade fått sällskap av digra kvinnokroppar med höga klackar som hördes långväga över golvet. Den lilla farstun mynnade ut i en liten butik och senare en korriodor, små rum, bås, större rum för de som ville..

Jag gick in i butiken, och fram till min favorithylla. För ja, jag hade ju varit där förr. Många gånger. Och mina ögon stannade alltid vid denna hyllan, de löpte över de olika tingestarna som hängde där, den ena mer pervers än den andra. Leksaker, verktyg.. Jag ska inte gå in närmare på vad som fanns där, det är inte av vikt. Snart så tog jag ner en av föepackningarna och gick fram till en man i hörnet, någon jag inte sett innan. “vill du använda de här på mig?” frågade jag honom med glittrande ögon och ett försiktigt leende. “Visst.” svarade han kort, satte cigarrillen i mungipan och sträckte fram händerna mot mig. Han gick och betalade medan jag stod kvar, förväntansfull, glad men rädd. Han kom snart tillbaka, tog min hand och drog med mig ut i korridoren. Vi gick förbi de små båsen med sin djuriska doft och ljud som kom inifrån mörket. Vi fortsatte till ett av de större rummen. Mannen pekade på ett draperi och sa “gör dig i ordning där bakom”. Jag skyndade in, klädde av mig och fäste de nyinköpta attiraljerna på kroppen. “vad sysslar jag med egentligen..? hann jag tänka, innan draperiet snart drogs åt sidan. Han synade mig uppifrån och ner. “bra” sade han kort.

Timmar senare låg jag utmattad på golvet. Hans händer hade varit hårda mot mig, fått mig att skälva av smärtan. Efteråt hade han bara lämnat mig, gått iväg och börjat samtala med andra. När jag lyckats samla ihop mig lite så gick jag efter, slöt upp till det lilla sällskapet och presenterade mig. De bjöd på karameller ur en skål. Socker. Oväntat på en plats som denna. Men jag tackade och tog emot. Jag log mot mannen, som såg på mig med ondska i blicken. Jag svalde hårt, rädd, men ack så trollbunden..

Plötsligt började rummet snurra, jag tappade grepp om upp och ner, var jag var, vem jag var. Vad gjorde jag där? Och var befann jag mig? Händer som slet i mina kläder, jag uppfattade inte riktigt vad de gjorde. Jag satt fast, kunde inte röra mig medan smärtan ilade genom kroppen. En smärta svårare än någon annan jag tvingats uthärda. Den tärde min kropp, jag försökte skrika men det gick inte. Paniken spreds i mig.

Jag vaknade upp liggandes på marken, stel av det hårda underlaget. Hur länge hade jag legat där? Dagsljus skymdade bakom de fördragna tunga gardinerna och avslöjade så mycket som jag önskat att jag aldrig hade behövt få se. Spår som vittnade om så många plågsamma stunder.. Blänkade tingestar, märken i väggar och möbler.. Det hördes skratt i rummet bredvid. Mödosamt reste jag mig, stapplade fram på trasiga lemmar. Jag fann mannen. Skräcken i mig vaknade i samma ögonblick, men tvångsmässigt klev jag ändå in i rummet och gick fram till honom. Han såg mig, log snett med sina onda ögon. “kom hit”. Jag gick fram, försökte att inte visa hur plågad jag var. Han tog ett stadigt grepp om min arm. “så, du vill ha fler karameller kanske” skrockade han fram, och i samma sekund grep paniken tag om mig igen. Plötsligt mindes jag, såg bilder i mitt inre från natten som varit. Jag kallsvettades, började skaka. Han såg det, och hans grepp om min arm blev än hårdare. Tårar trillade ner för mina kinder. Och så kom det; motståndet. Jag började skrika, slå omkring mig, försökte göra mig fri. Hans grepp hårdnade allt mer. Han röt och beordrade mig att sluta, men jag var som förbytt. Paniken tog över, det var inte längre jag som styrde. Inte längre jag.

Så kom vattnet. Ett rör som brast. Det kalla våta sköljde över mig och paniken steg än mer. Virvlade forsade runt. Mannen kastades omkull och tappade sitt grepp om mig. Men jag kunde inte röra mig ändå, kunde inte strida mot vattnet. Jag var paralyserad av skräck, och jag skrek. Skrek! Ut i det kalla. Mina lungor fylldes, och allt jag såg var ett svart hål, mitt i allt vatten. Ett hål där allt bara snurrade, det tycktes vara en portal till underjorden. En portal till det onskefulla. Jag kippade efter luft en sista gång och insåg att där ingen fanns. Min kropp började sväva, men blicken var fortfarande fäst vid det svarta hålet. Skräcken. Paniken.

Men så hördes en röst inom mig. En lugn röst som sa “Det är inte hålet som är farligt egentligen. Rädslan existerar inte ens, det är bara en illusion.” Det är bara en illusion. Allting.

Precis när meningen avslutats vaknade jag med ett ryck. Kudden var våt av tårar som vittnade om skräcken jag upplevt.

Upplevt. Illusion.

Jag har ofta undrat vad skillnaden egentligen är mellan drömmar och denna “verklighet”. För i drömmen är ju allt verkligt; jag upplever såväl det känslomässiga, fysiska som tankarna som snurrar. Drömmarna må vara helt vrickade ibland, men likväl “verkliga”..

Men det börjar gå upp för mig att jag drömmer här med, fast kanske på ett lite annorlunda sätt. Det är samma typ av illusioner, samma flyktighet. Förgängligt. Oberäkneligt. Flödande..

Kanske bör tillägga att jag inte brukar besöka konstiga hus som i ovanstående text, bara sådär för att undvika missförstånd.

Drömvärld ~

En av dem var dock lite annorlunda, och han blev min vän.. Jan. En man i 40-årsåldern som kom från Slovenien. En av de vackraste själar jag mött, så klok och vis men ändå så sårbar..

Jan lämnade Slovenien för 3-4 år sedan, när han kom i stor konflikt med familjen efter att ha lämnat sin fru. Han hade haft allt; fru & familj, fin kontakt med föräldrar, familjeföretag, stor gård, bra utbildning, bra karriär.. Men allting gick i kras. Jan själv gick i kras. Så en dag packade han en ryggsäck och lämnade allt. Han tog bara med sig tillräckligt med pengar för att ta sig till Lofoten i nordligaste Norge, som han alltid velat besöka. Väl där så började han vandra söderut. Han färdades alltid till fots, aldrig liftade han eller åkte på annat sätt. Han hade aldrig någonsin pengar, fick mat av snälla främlingar eller från soptunnor, han sov under broar, i skogen eller i övergivna byggnader han fann.. Alltid i rörelse, alltid vandrandes, alltid söderut.

Han fortsatte tills han inte kom längre; Tarifa. Europas fastlands sydligaste punkt. 500 mil till fots, på 11 månader.

Väl i Tarifa visste han inte längre vad han skulle göra, han hade nått sitt mål. Inte kunde han fortsätta vandra heller då hans knä gett upp efter alla milen..

Han fann en övergiven gammal sunkig militärbunker på stranden där han flyttade in. Varje morgon vandrade han in till staden, träffade de andra hemlösa. Men Jan kände sig inte hemma med dem, han drack ingen alkohol, tog inga droger, rökte inte ens tobak. Det enda de hade gemensamt var hemlösheten. Rotlösheten.

Jag mötte honom en morgon när han stod och skruvade isär en dator som han hittat. Just då levde jag nämligen intill stranden, bara några meter från den stig han vandrade på varje dag till och från sin bunker. Vi började umgås och samtala nästan varje dag. Han fick min cykel för att kunna spara på sitt knä. Vi delade livshistorier. Det fanns så mycket smärta i hans ord, men ändå alltid med en sådan klokhet. Jag fascinerades av hans gamla själ, men förstod samtidigt att han i sin strävan efter “the ultimate free life” egentligen bara flydde. Precis som jag flydde vintersverige. Så otroligt olika livsvägar, men ändå så samma, på så många sätt..

Kärlek till dig Jan, var du än befinner dig nu. ♥

Men, han tyckte inte riktigt om att dela rum med mig. Han avskydde allt det rosa, spetsgardinerna och alla my little pony´s. Han tyckte inte om att inte få ha sin säng ifred (för den var också min säng). Och jag tyckte inte om hans sällskap heller för han höll mig vaken på kvällarna, flyttade mina saker så jag inte hittade dem, och han skrämde mig ibland med sin grinighet.

Jag berättade ofta för mamma och pappa om honom; Om när han gömde saker, när han en kväll såg ut som en pirat och såg jätteläskig ut, jag berättade om saker som han sagt..

.. men de tycktes inte förstå, lyssnade inte riktigt till orden. De betedde sig som om jag bara hittade på allting, som om mannen inte fanns. Och jag visste ju att han var osynlig ibland, för ibland så hörde jag bara hans röst men utan att se. Men ofta så såg jag ju honom lika tydligt som jag såg vem som helst.

Mamma var lite obekväm när jag pratade om honom, precis som om någonting i henne någonstans förstod. Men hon ville inte låtsas om det. Pappa avfärdade allt som barnsliga fantasier.

Idag när jag berättar om den gamla mannen så säger pappa ingenting. Och mamma förstår,  tror på mina ord.

På senare år har jag inte märkt av honom dock, när jag hälsat på hos pappa. Men däremot fanns en kvinna där ett tag, för 2-3 år sedan. Hon vankade oftast av och an i hallen och ropade “Hallå!?”, som om hon sökte någon. En gång svarade jag, men hon verkade inte höra mig, eller brydde sig inte. Jag tror inte det var mig hon sökte…

Vill ni höra om fler minnen? Eller skickar ni mig till tokdoktorn och jag fortsätter? ;D

Den där timman mellan 04-05 på morgonen är min favorittimma på dygnet; Jag suktar efter den, längtar.. alltid varit så. Jag trivs i tystnaden och lugnet som råder den tidpunkten. Och på sommaren när himlen ljusnar då.. det är så magiskt!

En morgon för 9 år sedan var det lite extra magi i luften. Jag var ute på landet i en liten stuga, och hade varit vaken hela natten, som så ofta. Kring fyrasnåret var det någonting som lockade och drog i mig, en röst inom mig sade “Gå ut, ut i gryningen.” Det var sensommar, kanske samma tid som nu ungefär, så det var ganska mörkt ute men tillräckligt med ljus för att kunna se landskapet runt om.

En filt virad om mig skyddade mig mot den fuktiga morgondimman, barfotafötter mot daggvått gräs, krispig luft i mina lungor. Jag gick ut på den lilla grusvägen, vände mig mot söder och betraktade utsikten. Den lilla stugan ligger mitt i en backe uppe på en höjd, så utsikten är vidsträckt över dalar, skog, sjöar..

Plötsligt kände jag en stark närvaro, som om någon stod bredvid mig. Jag vände mig om, och mycket riktigt; två meter ifrån mig stod en kortväxt äldre man. Han var inte mer än kanske 80 cm hög, bastant kroppsbyggnad, grå klädnad och ett yvigt skägg i det väderbitna åldrade ansiktet.

Vi betraktade varandra under tystnad, i säkert en minut. Men så sprang plötsligt ett rådjur förbi på åkern intill mig. Huvudet och blicken vändes dit automatiskt av rörelsen i periferin; och när jag vände tillbaka huvudet mot den gamla mannen så var han borta.

Minnen..

Många tankar hann passera under alla stegen.. Fast jag var aldrig särskilt orolig för jag är lite som en fågel, har en inre kompass som säger åt vilket håll jag ska. Problemet i sådana där situationer är bara att vägen oftast inte går åt det hållet jag tycker att den borde gå. Men hade jag haft vingar hade jag alltid kommit rätt direkt, det är jag säker på!

Men trots allt så utlöstes någonting.. jag vet inte riktigt varför. Jag log men blev stressad. Och när jag kom hem såg jag att hunden var heelt full av fästingar. Vi stod ute vid bilen i en evighet, plockade bort säkert 20 små vampyrer ur hans päls. När vi kom in gick vi ut på balkongen med borsten, fick nog bort 10 till. Blev lite nojjig så jag rystade mina kläder och gick in i duschen. Och vad tror ni jag upptäcker när jag kommer ut i vardagsrummet igen? Jo, det kryper omkring fästingar på golvet. Inte en eller två, utan sisådär 20-30 stycken har jag plockat upp från golvet och mattan, och säkert lika många till ur Lobos päls, igen. Och jag tror inte ens jag överdriver med de siffrorna. Jag har aldrig någonsin sett så många fästingar på en och samma gång! Och Fröken Livrädd som bor där inne i mig blev orolig, upprörd, äcklad. Ångest. Uh hujeda mig! Ett gammalt spöke från förr har jag, när det gäller fästingar. En hund som fick en otäck fästingsjukdom, som satt kvar i åratal, förstörde henne inifrån. Mitt irrande sinne greppade tag om minnesbilden och jag plockade fästing efter fästing med än mer ångest i kroppen. Det känns som det kryper på hela mig.

Jag har inte bara Fröken Livrädd som inneboende i mitt huvud, utan även Fröken Paranoia. De två är bästa vänner och kommer oftast hand i hand och hälsar på mig, och de vill så gärna att vi ska leka alla tre. Fast jag tycker inte riktigt om dem. Jag föredrar Syster Sol och Broder Kärlek. Men nu kom ändå Fröken Paranoia och Fröken Livrädd, trots att jag bad dem att inte komma idag. För när de väl har dykt upp så ska de liksom lägga sig i allt jag gör, ni anar inte hur irriterande de kan vara! De kan då inte nöja sig med fästingarna, utan sen ska det bli svårt att laga mat, jobbigt att äta. Plötsligt är det till och med jobbigt att vara ensam, men träffa människor skulle vara än värre. “Nå, får du inte borrelia av fästingarna som finns överallt så kan du säkert bli sjuk av maten” säger Fröken Paranoia, och Fröken Livrädd stämmer in “och gå för guds skull inte ut och dansa ikväll som du brukar på fredagarna, för då kanske någon smittar dig med någon läskig sjukdom!” Sedan samtalar de med varandra, tittar oroligt på mig och säger “men kanske du är sjuk redan nu? känns det inte lite ansträngt i kroppen, som om en förkylning är på väg?”

De tjatar och tjatar, hittar på den ena tokigheten efter den andra som de introducerar för mig. Men jag har kommit på ett bra knep; Jag bjuder hem Broder Kärlek, för honom gillar de inte. Med Kärlek i rummet så brukar Paranoia och Livrädd gå sin väg, om än motstridit ibland.

Jag tar Kärlekens hand, ser in i evigheten och ler. Kärleken övervinner allt. ♥

Så, jag skaffade två luftrenare, en till varje ände av lägenheten. Och inte vilka luftrenare som helst, utan två Lightair! En av de bästa investeringarna jag gjort, kunde jag konstatera redan dagen efter inköpet. Nu tre veckor senare blev det dags att göra ren “kollektorn”, som är slät och ganska blank normalt sett. (Man bara sköljer av den, lätt som en plätt!)Jag låter bilderna tala för sig (klicka på dem så de blir större!).

Här kan du läsa mera om vår inomhusluft.

Kan inte annat än att varmt rekommendera detta ting, som ser ut att komma från yttre rymden någonstans. När mörkret faller så bildas ett vackert mönster i taket och golvet av dess blåa sken, dessutom. Som en blomma!
/Miri, som nu mera vaknar med en lätthet i lungorna på morgonen och som knappt behöver damma längre!

Många tycks ha lätt för att se teorin bakom fri kärlek, men minst lika många har svårt att se vad det på riktigt handlar om, hur det egentligen skulle fungera..

Den viktiga skillnaden som jag ser, är skillnaden mellan att befria sig och att fly.

Egot strävar alltid efter tillfredställelse utanför sig själv, genom det mesta i livet. Vi har en hel massa föreställningar och koncept kring hur saker och ting ska vara för att vi ska känna oss lyckliga och tillfredställda. Ofta ligger detta något som behövs i en framtid, eller så handlar det om något bortom vår kontroll. Your ego kind of want you to be unhappy, believe it or not!

Jag tror de allra flesta söker en partner för att de vill ha trygghet. De söker det jag nämnde i förra inlägget, “enhetskänslan”. De kan uppleva kärleksrelationer som viktiga för välbefinnandet. Men i mina ögon är det att fly från sig själv, från sitt eget varande. Ju mer vi söker utifrån, desto mer separerade är vi från vårat eget varande och universum. Vi är ju redan en enhet, vi behöver inte skapa det! Vi har fullständig tillgång till det eviga kärleksflödet inom oss själva, det är inte heller något vi behöver skapa utifrån.

Jag upplever att när man börjar se sig själv som ickeseparerad från omvärlden, när kärleken till sig själv är större än allt annat (den sprids samtidigt till allt annat, genom självkärlek), så försvinner behovet av kärlek i den klassiska bemärkelsen (i en parrelation). Likaså behovet av trygghet genom någon annan upphör. Varför skulle man behöva någon annan för trygghet, kärlek, lycka, för att känna sig hel, när vi inte är separerade från början? Allt det där finns inom oss, hela tiden. Vi behöver inte något eller någon utifrån. Allt finns där, precis just nu. Det eviga varandet. Det gudomliga! Och allting är ju liksom obeständigt, förgängligt. Att klamra sig fast och hindra flödet skapar bara blockeringar, obalans..

Befriad från behovet av andra, så spelar det inte längre så stor roll om man har en parrelation eller inte. Men, eftersom varandet är kärlek, så blir det naturligt (för mig åtminstone) att ge kärlek, sprida ljuset. Och då menar jag rent energimässigt, inte nödvändigtvis fysiskt.

Men samtidigt så… flirta är jättekul! En av mina favoritsysslor faktiskt haha! Åtrå är spännande att leka med, och vissa gör det vitt och brett, både de som anammar fri kärlek-grejen och de som lever mer “traditionellt”. Men för mig så.. ptjah, jag har inte haft sexuellt umgänge på det sättet sedan jag satt med korslagda ben på vipassanacentret i tio dagar för ett år sedan. Det blev liksom självklart att avstå i den processen jag varit i sedan dess. Behovet och begäret försvann, antagligen för att sex är en så otroligt egovärld-baserad lek. Igen; allt vi behöver för vår lycka finns inom oss, här och nu. Man behöver inte göra någonting för att nå det, man kan sitta alldeles stilla och ändå vara salig av lycka. Faktum är att jag tror att ju mindre vi gör, desto lättare blir det att finna det. Varför skulle man annars ägna sig åt meditation?

Så.. fri kärlek i praktiken innebär för mig att jag inte behöver någon, men jag ger mer än gärna ändå. Och när jag ändå knatar runt och leker människoleken så kan jag ju passa på att leka och ha roligt med det som bjuds, som att flirta! Man behöver inte ta allt så allvarligt, man kan välja att mest lalla runt och leka. Jag lever för ögonblicket, följer flowet. Skulle jag känna för att ha sex med någon så skulle jag ha det. Skulle jag känna för att dela säng med någon annan nästa dag skulle jag göra det då också. Ibland har jag i stället levt i tvåsamhet i långa perioder; inte för att det fanns några regler eller koncept som sa att vi skulle leva så, utan för att det bara blev så, var så. Jag har egentligen inget behov av att “ha flera”, “leka runt” eller att fly från regler. Det spelar inte så stor roll. Det som är viktigt för mig är att leva i nuet, att agera utifrån det. Om jag står på ett dansgolv och plötsligt möter ett par sådana där magiska ögon, så är det fint att kunna njuta av ögonblicket utan att behöva egosnurra i en dåtid eller framtid där det finns någon annan som skulle ha åsikter om det. För allt som finns är ju liksom Nu. Alltid nu! Fast det är inte så himla viktigt att utforska de där ögonen heller egentligen, det är mest bara roligt.

Mest så handlar det om att koncepten inte är så himla viktiga för mig längre, jag behöver dem inte. Därav fri kärlek… ♥

Och så måste jag bara sådär lite i förbifarten nämna min älskade underbaraste Momo, som funnits i mitt liv i tre magiska år. Ibland helt platoniskt, ibland med åtrå, ibland i tvåsamhet, ibland har vi hjälp varandra att flirta upp andra på fester, ibland har vi umgåtts med flera kärlekar samtidigt, ibland har vi bara hållit handen, ibland har vi inte setts på ett halvår.. En relation som alltid varit så otroligt fritt flödande, helt oförutsägbar, alltid annorlunda från ögonblick till ögonblick. Aldrig regler eller krav. Bara fritt flödande kärlek. Mitt bevis på att det fungerar i praktiken. Och faktiskt så behöver jag honom inte, känner inte begär, blir inte olycklig eller saknar när han inte är där. Varför skulle jag? Han finns ju där, i evigheten. Jag är honom, han är jag. Inte separerade varken fysiskt eller genom tid och rum. Olika själar, men samma enhet, samma kärlek!

Momo har vackra ord om kärlek i sin blogg, han också. Han är förbaskat klok, den mannen. Hjärta dig Momo, för alla insikter du hjälpt mig nå!

/Kärlekstroll

Flirtlek blir ordlek blir till smeklek. Euforin är total! Upplevelsen av att vara tillsammans; Vara ett, en enhet – tar över, förtrollar. Magi! Lycksalig som få börjar så de lyckliga tu klamra sig fast vid varandra. “Han gör mig så lycklig, tillsammans med honom är allting bra.” Ett beroende skapas. En illusion – “han gör mig lycklig”, “vi”. Vad hände nu då? Förälskelse. Ägandebegär. En känsla av att höra ihop. Det som från början bara handlade om att fortplanta sig har vrängts till av egot som alltid är på desperat jakt efter något utifrån som “ska göra allting bra”. Så fort drömscenariot om den vackra enheten ruckas så skenar sinnet runt i hysteri och kaos. Ägandebegäret blir till svartsjuka. Oro. Ångest. För en stund så trodde ju sinnet att det hittat sin andra hälft, blivit “hel”. Varje liten gnutta av separation från den helheten skakar om hela tillvaron. Fastklamrande. Begär. Fastklamrande. Vid vad? Och vem är det som klamrar sig fast? “Jag”? Ok.. och vem är jag? Vad är?

Kärlek; För mig handlar kärlek om det gudomliga,  evigheten,  alltings ursprung. Den stora energimassan som vi alla är en del utav. Vi är alla gudomliga, varenda en av oss! Vi är alla en bit i det stora pusslet. Vi är kärleken, och kärleken är vi. Jag är du, och du är jag. Det finns ingen separation, det finns bara kärlek och illusioner om en fysisk värld.. projiceringar skapade av sinnet. Upplevelser. Vi upplever det fysiska, vi upplever egot, vi upplever den där ibland så hysteriska rösten inombords..

Kärleken är aldrig olycklig eller svår. Kärlek är alltid kärlek – ljus, vackert. Det olyckliga är egots virrvarr kring kär lek, förälskelse, begär. Vi behöver inte det där. Vi behöver inte koncepten. Vi kan släppa det och bara vara. Vara kärlek. ♥

Mina mest känslointensiva relationer genom livet (nu menar jag egospel-känslor, inte kärlek) har också varit de allra mest passionerade och sexbaserade; på den nivån att när sexlivet inte fungerade, så fungerade ingenting annat i relationen heller. Jag upplevde “kärleken” (ägandebegäret) som så otroligt starkt i dessa relationer. Vid minsta “fnurra på tråden” så gick jag sönder totalt. Enheten höll ju på att gå i bitar. Det fick inte hända! Kaos! Fast då förstod jag inte alls vad det handlade om.

Men idag blev det så självklart för mig helt plötsligt; Förälskelse handlar inte om kärlek, inte alls.  Det handlar om att vi träffar någon (genom åtrå) som får oss att känna att vi är ett med någon. Distansen till universums gudomliga enhet har blivit så stor att den inte känns längre, och då blir åtrån och det sexuella mötet en portal in i något som kan liknas vid en enhet. Man smälter samman rent fysiskt och något sedan länge undanskuffat där inne känner igen aspekter av det och klamrar sig fast. Vi tror att vi har blivit hela tillsammans med vår partner. För en stund så upphäver vi tanken av separation. Och när separationen sedan blir ett faktum på den fysiska nivån så blir vi olyckliga.

Jag har gett mig själv titeln polyamourös sedan 4-5 år tillbaka, utan att egentligen ha förstått varför jag upplever mig som poly. Jag har bara upplevt så otroligt starkt att jag inte kan leva i en monogam/tvåsam relation, därför att kärleken har alltid sträckt sig utanför relationen. Det där med att bara älska en enda har övergått mitt förstånd, hur skulle jag kunna leva så? När kärleken är så stor och vacker, och räcker till så många.. Jag blir ju kär i nästan alla jag möter! Speciellt de som är “på min nivå”, antagligen för att de inte är separerade från universum i samma grad som många andra. Hur skulle jag kunna lova någon trohet då, med så många vackra? Och varför skulle jag göra det? Jag känner ju inte heller svartsjuka, inte ägandebegär. Det händer ibland att jag möter sådana där magiska ögon, känner ren åtrå. Jag älskar flirtleken, kär-leken, men leker utan ägandebegäret. Och jag blir kär, på samma sätt som jag blir kär i alla de där jag inte känner åtrå inför. Men förälskelseruset och den lidelsefulla “kärleken” har jag inte känt på åratal..

Men, så hände just det ändå en kväll för några veckor sedan; Blickar, åtrå, läppar som möttes. Han var så fin och jag blev så kär! Ja, kär precis på samma sätt som jag är kär i Momo och Pontus och Matilda och Karolina och kanske även lite i Similla och Karl och Henrik, för att nämna några. Men så hände något mer, som inte brukar hända. Jag blev dissad, bortstött, ignorerad, utan att alls få veta varför. Ingen kommunikation alls, bara kalla handen. Bara sådär. Och på grund av det så triggades någonting i mig. Någonting jag inte känt på så otroligt länge; Ägandebegär. Separation. Och lidelsen var ett faktum. Om ni visste så jag led! I hela två dagar! Det var helt galet. Och jag fattade ingenting. Jag minns att jag tänkte “Är det såhär riktig kärlek känns? Var allt det andra bara en illusion? Har jag missförstått? Är jag ens poly?” Men nu inser jag att det hade inte med kärlek att göra alls. Jag fick inte den jag ville ha och egot slog revolt och fick överhanden, jag förlorade greppet en stund. Tappade bort mig i egots hysteri.. Men tack vare det så blev allt detta så otroligt tydligt. För innan jag blev “dissad” så kände jag ju bara åtrå, och samma vackra fritt flödande kärlek som till så många andra. Men när egot trodde sig vara ignorerat så fick jag fnatt; Och upplevde mig som olyckligt förälskad, jag förlorade mig i det fullständigt för att några dagar senare “vakna upp” och inse det jag nu skriver om; Förälskelse har inte med kärlek att göra. Däremot kan man vara kär (känna den gudomliga kärleken) samtidigt som man är förälskad. Men det är aldrig samma sak. Och i samma sekund som insikten kom så släppte jag ägandebegäret & egospelet; Min kärlek till honom är fritt flödande igen; Inga begär, inget vemod. Möts vi igen kommer det kanske bli magi än en gång, eller så ses vi aldrig mer. Vem vet? Men allting är precis som det ska vara, oavsett. Som alltid. Allt är bra! ♥

Ur perspektivet att vi alla är kärlek, att vi inte är separerade från varandra och universum, så blir det naturligt för mig att leva fritt flödande; som polyamourös om man nu vill ha en titel på det. För mig är kärleken lugn, aldrig hysterisk som förälskelsen. Ibland känner jag åtrå för någon, och det är roligt att flirta. Men jag förlorar mig inte i förälskelse nu mera (mer än de där två lärorika dagarna..) Kärleken har blivit mer vilsam, lättsam, harmonisk för mig. Jag är så tacksam för det. ♥  Och med lite åtrå med i bilden ibland så blir det nästan som förälskelsebubbel i mig, fast utan allt det jobbiga..

Tröttheten griper tag i mig och mer än hälften av detta är skrivet med halvslutna ögon. Men många insikter skrivs just i det tillståndet; mitt mellan vakenhet och drömmande. Fullmånen ger en ny dimension till det, som jag hoppas fått orden att dansa i en förståelig ordning! Nattsudderi, som jag släpper lös ut i den virtuella världen, utan att ens ögna igenom det. Kanske jag återkommer med mer ord om detta när jag vaknat ur drömmarna igen.

Godnatt kära läsare!

Miri