Miri Raw: En ung kvinnas försök att rädda världen en smula. En blogg om personlig utveckling, lekfullhet, allehanda new age-flum och universums obegränsade kärleksflöde..

Följer du med mig på resan?

Kärlek,
Miri

Vad är det som är så farligt med att dela kärlek, egentligen? Varför är just detta något som så människor valt att hänga upp sig på, begränsa sig i, må dåligt över…?det är ju kärlek! Någonting som är så sagolikt…

Det känns som jag levt på en annan planet i några år, där det inte finns samma begränsningar, regler.. En planet där det är helt naturligt att mysa med sina vänner med hårpill, kindpussar och allmänt gos (och inte har det varit helt ovanligt att det skett med främlingar heller, för den delen!) En värld där pojkvännen svarar med ett stort leende när man berättar att man betuttat sig i en av hans vänner. En värld där kärleken är fri och firas!

Att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Att aldrig tänka negativt om andra för att de handlar “fel” i livet, utan i stället svara dem med acceptans och medkänsla för att de ännu inte lärt sig leva medvetet, i ljuset.

En värld där man ser sina medmänniskor som bröder och systrar, därför att vi är alla är en del av det stora – enheten.

Allt man sänder ut kommer tillbaka. Alla tankar sår frön. Att manifestera sin verklighet som man vill ha den. Alltid i ljusets och kärlekens tecken.

Alltid ge sprudlande kärlek till sig själv och till alla man möter. Att le, tindra med ögonen, och få andra att göra samma sak.

Kärleken är en så vacker blomma, som växer sig stor och stark om man ger den näring. Ju fler frön man sår desto mer kärlek växer ur jorden, som sedan sprider ännu mer frön…

Jag levde i en värld och en gemenskap där det var så. ♥ Eller är minnet av det inlindat i ett rosa skimmer? Jag vet att jag stött på törnen även i den världen, men det har alltid retts ut genom ärlighet och bra kommunikation. Det där mörka har liksom inte riktigt funnits där, det har inte fått fäste.

Men plötsligt så befinner jag mig på en annan plats, nämligen planeten Motala. ^^

En värld som jag upplever som ett avsnitt ur en såpopera på tv. Alla dessa sociala regelverk, föreställningar.. Ägandebegäret, svartsjukan. Jag träffade en tjej häromdagen som blivit singel för några veckor sedan, och hon var helt otroligt upprörd och olycklig över att killen hade förälskat sig i någon ny väldigt kort efter deras uppbrott.. Och jag visste ärligt talat inte ens vad jag skulle svara henne. Så jag lyssnade bara, försökte förstå.

Det är lite lurigt att snurra runt i en nu mera främmande värld, jag vet liksom inte hur jag ska hantera människorna i den längre. Häromdagen tog jag någons hand; något som skulle vara helt normalt i den värld jag är van vid. Jag gjorde det för att det kändes fint just då. Men snart slogs jag av tanken, “bryter jag mot någon regel nu?”, “kommer det här tolkas som någonting mer än vad det är?”.

Jag har alltid flytt Motala, och sökt efter den rosaskimrande världen. Men nu är jag här, och känner att det kanske finns en mening med det – att sprida ett vackert skimmer genom staden. Behålla mitt mindset och manifestera någonting vackert här också.. Fairydust!

Det är fascinerande ändå.. Hur många olika världar och dimensioner som finns där ute.. Hur olika man kan välja att hantera och uppleva sin tillvaro. Vad väljer du?

/Miri

Lite av en fortsättning(upprepning?) på mitt förra blogginlägg, men med mindre av yttre omständigheter, och mer inre värld. Kanske..

Jag var inuti min egen kropp. Framför mig såg jag ett organ som var missfärgat efter år av förgiftning. Det var tröttsamt och kämpigt. Jag såg hur baciller och virus hoppade omkring i organet, de gjorde hål i cellerna som skrek av smärta. Det var som att se en animerad film, scenerna som utspelades för mig var som de i filmen “what the bleep do we know”, och hela drömmen handlade egentligen om samma saker som i filmen. Plötsligt så fick jag insikt, en energirush, ett slags jävlar anamma som gav mig kraft att skrika “försvinn, otyg!!”. Bacilluskerna hoppade omkring, skrek i vämjelse och försökte förbrilt klamra sig fast vid min lidande kropp. Men det gick inte, de löstes upp i intet och försvann. Jag fick än mer energi av den befrielsen och förstod plötsligt att “kan jag bli frisk i kroppen av att ändra mitt tankemönster så klarar jag av vad som helst”. Sedan vaknade jag, med solen som strilade in genom rummet. Jag log.

Jag har länge levt efter mottot “vi är vad vi tänker”. Tankar leder till känslor. Känslor leder till handling. Handling leder till resultat. För mig är detta sanning, eftersom jag hela tiden är medveten om processen och ser att det fungerar.

Någon med sinne för pengar blir snart miljonär igen, även om han så förlorar allt och får börja om från början. Medan en person med ett fattigdomstänkande snart kommer vara fattig igen, även om personen så vinner en miljonvinst på lotto. (snälla, ge dig själv gåvan att läsa “secrets of the millionaire mind” av T. Harv Eker!)

Den som alltid oroar sig för att vara sjuk kommer aldrig att känna sig eller vara helt frisk, men den som känner sig frisk och vital står emot det mesta..

Jag är en optimist i grunden, “hon med ständigt tindrande ögon och ett leende på läpparna”. Men även min värld skakas om ibland, det finns områden i mitt inre där jag har blockeringar och låsningar som jag fastnat i, där jag inte riktigt lyckats ändra mitt tankesätt ännu. Jag drar mig väldigt mycket för att prata om det med andra, att visa mina svagheter. För när jag väl gör det inför någon så känns det som att jag blir ett offer. Då har jag satt ord “hur jag är”, vilket bara gör det än mer verkligt för mig. Jag märker att inför de människorna som känner till de svårigheter jag utsätter mig för, så är jag en annan person. Jag blir lite svagare med dem. Medan jag oftast sprudlar konstant med de som inte vet, för i den gemenskapen finns inre utrymme för svarta hål.

Ett gammal ordspråk lyder: “dela enbart dina styrkor, inte dina svagheter”. Men i vissa fall kanske man av praktiska skäl måste dela sitt mörker, för att det krockar med världen utanför.

Jag är alltid livrädd för att berätta om mina svagheter, därför att jag är rädd att bli dömd. Jag är rädd att jag ska ses som onormal och konstigt. Rädd att jag ska minska i värde. Att den andra personen aldrig ska vilja veta av mig mer efter att jag berättat.

Detta har aldrig hänt. Faktum är att människor tvärtom brukar bli tacksamma för min öppenhet. De brukar förstå. De säger alltid “jag älskar dig ändå Miri, för den du är. Och du är inte dina problem.”

Detta skedde häromdagen. Jag hade ett långt samtal med en vän, och berättade om mitt innersta. Efter det så föll jag ner i en svacka, hela helgen har haft en negativ vibb. Det har blivit mycket tänkande kring detta, och jag har sakta men säkert kommit fram till insikten att hur mycket jag än envisats med att tro det så blir jag inte mindre värd i andras ögon för att jag har blockeringar när det gäller vissa saker. Men däremot så blir jag mindre värd inför mig själv. Jag dömer mig själv så otroligt hårt och skoningslöst! Säger till mig själv att jag är knäpp, att jag inte är värd att älskas och därför bör jag inte släppa in någon, inte låta mig älskas av andra.

Tankar leder till känslor, känslor leder till handlingar, handlingar leder till resultat.

Tänk vad urbota dumt att då tillåta sig ha tankar som gör att man hela tiden ser till att inte släppa in människor, även fast de faktiskt vill. Att själv begränsa sig på det sättet. Att inte tillåta sig bli älskad på djupet, bara för att man inte kan älska sig själv fullkomligt.

Men det ska bli ändring på det!! Allt som krävs är att ändra mindset, att tänka annorlunda. Att ge mig själv kärlek. Att än en gång inse att jag är gudomlig, obegränsad, oändlig. Jag är värd allt vackert i världen! Allra främst är jag värd min egen kärlek. Det är viktigast av allt. Det är när vi älskar oss själva vi kan helas och våga leva livet fullt ut.

Kärleken och nuet. <3

Jag undrar när jag slutade ösa kärlek över mig själv? För jag har ju faktiskt känt mig som den gudinna jag är i perioder. Men någonstans så tappade jag bort det. Kanske för att jag tappat bort alla etiketter under våren. De enda etiketterna och starka föreställningarna som finns kvar om mitt “jag” är just de där blockeringarna som jag inte fått bukt med. Och jag har nog inte kommit så långt ännu att jag helt kan se bortom egot. För när man kommer dit så handlar det inte så mycket om att ge sig själv någonting, eller hur? För det kan man bara göra om det finns en identifikation att ge till. Det handlar om att vara. Att vara kärlek. Jag är kärlek. Det har jag oxå vetat innan, och tappat bort. Det handlar om att vara kärlek, nu.

Alltid nu, nu, nu.

Anitya, anitya, anitya…

/Kärleken vi alla är en del utav

Häromdagen fick jag en kommentar på ett blogginlägg av vackra Ilahinoor som skrev om att hon kände igen sig i min process, i pånyttfödelsen, att tappa bort sig själv. Det ledde till att jag besvarade henne med ett “litet” mail. Och det känns som jag borde lägga upp det här, så here it comes, rakt av!

“Vackra främling och själsvän, tack för det du skrev till mig häromdagen. Det stärker att veta att andra delar min väg. ♥

Jag förstår så väl (tror jag?) vad du menar med att tappa bort sig och vara ingenting, men ändå allting.. Att vara något betyder ju att sätta etiketter på sig själv, som bildar en känsla av “jag är det här och det där”. Tappar man bort sig själv så försvinner etiketterna och då har inte egot något att fästa sig vid längre. Då är vi ingenting. Samtidigt gör ju det att vi faktiskt kommer närmare den vi faktiskt är, bortom egots bojor. Och vad är vi? En del utav det stora kollektiva medvetandet, en enhet. En bit i det mänskliga pusslet. Det finns inget svart eller vitt i den existensen, inga etiketter eller begränsningar. Vi är hur stora som helst! Och jag tror det går en våg just nu genom människor, där en del bara får sig en kallsup och sköljs över utan att ta större notis om det. Men en del andra sugs tag av kraften i vågen, svingar sig upp på ytan och upptäcker att där finns ju ett helt hav att upptäcka. Ett hav där det finns så otroligt många olika världar i en och samma, alltifrån torra land på de små tropiska öarna till det dunkla djupet på havets botten. Det finns ont och gott, fult och vackert, stillsamt och explosivt och allt däremellan. Allting i en stor harmoni, det ena utesluter inte det andra. Vi är en del av allting, vi kan skifta drastiskt i vårar varande beroende på vad vi vill i stunden. Och jag tror det är vad som hänt mig nu i vår – jag kom upp på ytan och såg havets enorma vidd.

Jag insåg att jag målat in mig in ett hörn av föreställningar om hur jag måste leva för att vara i harmoni. Alltid strävade jag efter att inte vara någonting, göra någonting, ha någonting fast. Men ironiskt nog kände jag mig aldrig fri trots mitt levnadssätt. Jag blev rotlös, alltid sökande efter någonting mer. Jag försökte göra mig osynlig genom att inte bry mig om mitt utseende eller bejaka min sexuella energi på något sätt. Det ledde till att jag klädde mig i trasor och blev kanske än mer synlig på grund utav att jag uppenbarade mig som en “sunkhippie”. :p

Jag har haft så starka föreställningar och fördomar som sagt att jag inte kan bo i lilla Motala där jag är uppväxt, att jag inte kan ha ett vanligt arbete osv; för det skulle begränsa mitt varande, hämma flowet och kanske inte tillåta mig att vara mig själv, vara i harmoni.

Men plötsligt har jag nog för första gången på riktigt insett att ingenting av allt det där spelar någon roll för mitt varande. Att vara hemma handlar inte om geografisk placering, jag kommer aldrig hitta hem genom att söka efter rätt plats (som jag gjort senaste fyra åren, har rest och rest i desperation efter att hitta en plats där jag vill bo, men inte hittat rätt). Vad man gör spelar inte heller så stor roll för den egna lyckan, utan det är tankarna kring vad man gör som räknas. Alltså kan jag vara minst lika harmonisk på ett fabriksjobb som på en strand i Spanien (eller lika ickeharmonisk, beroende på mina tankar). Det spelar ingen roll vad jag “är” eller hur jag ser ut i stunden, för jag är inte begränsad till något särskilt; jag är ALLT. Och det man ser i stunden är bara en liten liten bit som är synlig på ytan just då. Universums ständiga förändring tillåter mig att se helt annorlunda ut nästa timma om jag så vill. Så jag har gått ifrån att gömma mig i trasor och inte ha några bilder på mig alls, till att börja leka med mitt utseende igen. Inte på det sätt som när jag var yngre (som mest handlade om att försöka “hitta hem i en stil” och få bekräftelse, finna grupptillhörighet). Nej, det här handlar om något annat. Jag har snarare lämnat allt vad grupptillhörighet, stil och identitet heter, och blivit något annat. Jag leker mig fram, ändrar mitt utseende drastiskt inför olika tillfällen; för att det är så förbaskat roligt! För att jag kan och vill och har insett att det är helt ok. Jag har “blivit kvinna” igen, efter att ha släppt strävan efter att hålla tillbaka min sexuella energi. Jag leker mig fram i det med, går på nattklubbar och flirtar hejdlöst på dansgolvet för att sedan kyssa en vacker man eller kvinna mot väggen intill högtalarna. Jag tar ingenting så allvarligt längre, jag mest njuter, ler och mår bra av att veta att jag även ger av den positiva energin till andra! Jag tillåter mig att vara sexig, sprudlande och kreativ i mitt yttre, och känner för första gången i mitt liv att det är helt ok, att jag gör det av rätt anledning.

Jag skaffade en lägenhet i Motala förrförra veckan och har redan flyttat in. Mitt första riktiga hem på fyra år! Jag har sökt ett kontorsjobb och tillåter mig plötsligt att shoppa och konsumera, har kastat alla gamla trasor och byggt upp ett helt nytt hem och en ny garderob. Rädda världen genom att inte konsumera kan jag göra en annan gång.

Det är nystart för mig på så många sätt att jag inte kan räkna dem längre. För jag har liksom lämnat etikett efter etikett och blivit så mycket större, så mycket mer bortanför alla dessa fack. Jag har dock låsningar och blockeringar kvar att jobba med; djupt rotade rädslor och tvångsföreställningar som egot hittills vägrat släppa greppet om. Men jag känner att även det håller på att luckras upp, därför att jag har liksom börjat landa och jäktar inte mot framtiden utan njuter allt oftare av nuet. Och hänge sig åt nuet gör att det inte finns utrymme för den sortens rädsla jag har som är beroende av tankar om en framtid som inte ännu finns. Vem kan vara rädd när man dansar i eufori på nattklubben, och vem nojjar över framtiden när längtande läppar möts i neonljuset? Vem bryr sig om en dåtid eller framtid under fullmånens sken eller i vild lek med hunden?

Jag är nog fortfarande en “hippie” i själen, någon som vill sprida kärlek, någon som känner moder jords puls och som förhoppningsvis ser bortom ytan. Men med en ny ton, en lekfullhet som tillåter så mycket mer.. Och det känns helt fantastiskt!

Kärlek!”

Månadens tävling blev lyckad! Uppgiften var att dela med sig av sitt bästa hälsotips, och vilka tips ni hade sen! Så många kloka, vackra, underbara ord. Det blev svårt att välja en vinnare, men i allra sista minuten kom någon och sa något som jag tyckte var lite extra klokt, nämligen:

“Mitt bästa tips är att älska sig själv, deeply and sincere. Kärleken läker allt! <3"

Så kort, enkelt. Men ändå så otroligt viktigt och kraftfullt! Det är när vi förstår hur fantastiska vi själva är som vi kan börja uträtta stordåd i världen. Det är när vi känner genuin kärlek till oss själva som vi kan börja sprida kärleken omkring oss. Då läker vi både oss själva och världen i stort, eftersom vi är en del av den. Kärlek är svaret på mycket! Och med en stark kärlek till sig själv så blir det naturligt att ta hand om sig själv med bra mat, motion, lek och annat må bra-göra. Utan den kärleken så famlar man lätt i blindo och ägnar sig åt mer destruktiva beteenden. Åtminstone så har det varit så i mitt liv; Som yngre tyckte jag inte alls om mig själv, och behandlade mig själv därefter. Men idag inser jag mitt eget värde mer och mer hela tiden, och tar bättre hand om mig själv än vad jag någonsin gjort tidigare!

Så grattis Lin, som kom med det vinnande bidraget. En flaska kärleksfullt näringselixir som Holistic sponsrar med kommer snart på posten!

/Miri Raw

Transformationen fortsätter! Bilder säger mer än ord..

Före:

Efter:

♥

/Miri som är förälskad i sitt “nya” hår…

Idag fyller jag 24 år. Det har dock inte varit något kalas, ingen tårta eller fula partyhattar. Ingen släkt på besök och nästan inga paket. Men ändå har jag firat varenda minut och njutit till fullo heela dygnet!!

Min födelsedag började med ett besök på Harrys i Motala, mitt nya hem på lördagnätter. Några timmars explosiv dans satte prägel på hela kommande dygnet. Jag har inte kunnat sluta le!! Hela dagen har jag sprudlat och studsat omkring som på moln, full av energi, fjärilar i magen, kärlek till världen!

Jag firar inte min födelsedag på något speciellt sätt, jämfört med andra dagar. Men däremot så firar jag nuet i varje sekund när jag minns det. Idag har det funnits där hela tiden – den medvetna närvaron. Och när den finns där blir allting så levande, så fullt av kärlek och glädje. Jag hyllar livet, mig själv, allt runtomkring!

Tack för alla gratulationer! Och tack till miss K för allt det underbara. Och Johan i Åtvidaberg – ring mig. ^^

Kärleksdans!

P.S
I morgon lottar jag ut vinnaren i månadens tävling som finns längre ner här på sidan. Jag kommer vara snäll, ni får fortsätta lämna bidrag fram till morgonen! Så kom igen nu nattsuddare!

Jag var just ute och gick med Lobo i skogen. Solen strilade ner genom det nyutslagna lövverket, fåglarna kvittrade, skratt hördes i fjärran från människor som njöt av värmen. Men jag tycktes inte se allt det vackra. Med andan i halsen marscherade jag fram på stigen med en uppstressad Lobo bredvid mig. Han är min spegelbild, den ärligaste jag någonsin sett. Är jag lugn är han lugn. Är jag stressad är han stressad. Det behöver inte ens vara stress som syns utåt på mig, jag kan sitta helt stilla och se lugn ut men vara stressad på insidan med ett virrvarr av tankar som snurrar runt runt. Oavsett hur det är så snappar han upp det som finns inom mig, och på honom syns allt inifrån och ut. Medan det hos mig bara är tankesnurr, så har jag en hund bredvid mig som snurrar, hoppar, flåsar och är helt stissig. Och precis så var han under denna promenad. Älskade kloka hund.

På vägen hem gick jag på en stig som jag vandrar på nästan dagligen. Men så plötsligt så såg jag en stor björk i ögonvrån och tvärstannade. Jag hade aldrig sett den innan, vad jag vet. Men nu var den som en magnet, som drog mig in i dess energifält. Min hand fördes emot den och smekte stammens ojämna yttre, långsamt, vördnadsfullt. Jag drog ett djupt andetag medan björken talade till mig, och kände lugnet sprida sig. Mina ögon slöts, och när jag öppnade dem igen så kändes det som att jag befann mig i en helt annan skog. Färgerna var klarare, ljuden starkare och dofterna mer påträngande. Helt plötsligt såg jag hur vackra de små löven var när solen lyste igenom dem från andra sidan. Alla de små vita blommorna på marken glittrade, medan vinden sakta och försiktigt fick den mjuka bomullsklänningen att röra på sig och smeka mina nakna lår. Jag kände moder jords puls igen.

Jag insåg där och då att jag inte behöver vara stressad så som jag varit senaste tiden. Det enda jag behöver göra är att se björkarna i skogen och vara ett med dem, när jag går där. Och när jag sitter här vid datorn så ska jag vara ett med den, när jag sitter här.

Tack älskade vackra björk för att du fångade upp mig och fick mig tillbaka till nuet och närvaron igen. <3

Njut vårsolen,
Miri

Vart har Miri tagit vägen, kanske ni undrar? Kom trollen och rövade bort henne? Sitter hon med korslagda ben hos änglarna? Eller har hon slagit ut vingarna och flugit norröver, och beundrar den vackraste blomman i världen?

Faktum är att jag suttit nästan alldeles stilla sedan jag kom till Sverige. Här, framför datorn. Denna underbara men hemska fängslande beroendeframkallande vita plastsak.

Men trots att jag varit så stilla rent fysiskt, så har jag varit på en galet omtumlande resa må ni tro! Hela min värld har ruckats, skakats om, ändrats. Allting jag hade tänk, drömt och planerat har fallit i spillror. Nu finns nästan inga fasta visioner kvar. Jag vet ingenting, har tappat bort både mig själv och allting runtomkring. Jag vet inte vem jag är. Och det är så befriande!!

Jag vet inte vem jag är. Jag smakar på orden, känner känslan svepa om mig. Vem är jag? Är jag något alls? Vad är jag? Jag vet inte ens hur jag är.

Jag har liksom inte etiketter längre ens. Ni vet, det där som människor brukar skrapa ihop till en historia som de kallar “jag och mitt liv” – till exempel saker som arbete, skola, vänner, bostad, hobbys, religion.

Just nu har jag ingen bostad, jag har tappat bort min stil, vet inte vad jag vill göra, jag gör ingenting, har inget jobb, träffar inte vänner, vet inte riktigt längre vad jag har för värderingar/tro/tänk om saker och ting. Allt transformeras. Jag vet ingenting. Jag tror knappt. Jag bara är.

Jag vet att det kan låta som ett skräckscenario i vissa öron. Och visst kan det vara förvirrande och lite läskigt att inte “ha koll”. Men faktum är att jag är så tacksam! Varje vår brukar innebära en nystart för mig, men jag tror att denna våren kommer innebära en nystart på ett helt revolutionerande sätt! Det känns som att mitt “jag” dog när jag kom till Sverige, och tiden i Motala blir som en resa i nya världar. Utforskande, sökande, varande, växande.

Jag fyller år den 23:e maj. Kanske jag pånyttföds då? Fast även om jag skapar en ny historia om “jag och mitt liv”, så tror jag att jag aldrig mer kommer identifiera mig med den. Jag lever i den här kroppen, det här livet. Men jag är det inte. Jag bara är.

Är du?

Som många av er nog redan vet så är jag väldigt hälso & kostintresserad, och baserar till större delen min egen kost på vegansk raw food. Sedan jag började äta stora mängder färska grönsaker och frukter varje dag så har min hälsa förbättrats avsevärt! Men alla har kanske inte tiden/engagemanget att alltid äta optimalt, och då är mitt bästa hälsotips att ta ett shysst kosttillskott för att du ska få i dig näring som du behöver!

Därför så kommer jag denna månaden att tillsammans med företaget Holistic att lotta ut deras produkt “Holistic Super Vitalis”; Ett multivitamin och multimineraltillskott från frukter, grönsaker och örter; Fullspäckat med näring! (Värde 321:-)

Allt du behöver göra föra att vara med i utlottningen är att skicka in ditt bästa hälsotips! Maila till info@miri.se eller klistra in ditt bidrag i kommentarsfältet nedan.

Tävlingen pågår fram till min födelsedag den 23:e maj, och vinnaren meddelas kort därefter!

Lycka till!
Miri Raw

Det är nu exakt fyra år sedan jag en gång lämnade min hemstad Motala, min lägenhet och det trygga förutsägbara Svenssonlivet. Tiden efter det har varit helt fantastisk, rolig, lärorik, galen, livsfarlig, påhittig, utforskande, romantisk, ångestfull och alldeles alldeles underbar!!

Somrarna har jag spenderat i Göteborgs vackra innerstad, sett från olika former av kollektiv och tillfälliga boenden. Ganska så tryggt ändå, ganska så Svensson, faktiskt! Men vintrarna däremot har varit allt annat än just så..

Livet ledde mig till två vinterhalvår i husvagn, ett i husbil och ett sista i en cortijo på foten av Sierra Nevadas mäktiga bergsmassiv. Jag har dansat långa nätter under stjärnorna, på fartyg i Amsterdams hamnar och i smutsiga övergivna hus på Barcelonas bakgator. Ett halvår var jag fotograf och grafiker i Spanska modevärlden. Ett annat halvår levde jag “frivilligt” som “fattig” i Tarifa, umgicks med de hemlösa och livnärde mig på att spela gitarr och tigga pengar på gatan. Jag har spenderat månader på öde stränder en mil från närmsta lilla by. Jag har fått husbilen bortforslad, människor har försökt bryta sig in där jag sovit, mitt hem gick sönder och samman under en rekordkall vinter och jag levde långt under normal standard. Jag har även kysst en vacker pojke under fullmånens sken, plockat oliver, fått en valp av en hemlös man, utforskat hela Andalucien, jag har befriat en Holländsk trädgårdstomte (samt tagit med honom till Spanien, gett honom reseminnen + fotografier och lämnat tillbaka honom i Holland efteråt. Det ni!) och genom allt detta så har jag haft förmånen att lära känna mig själv. ♥

Det finns så många dimensioner att utforska i den här världen, och jag älskar dem alla!! Till och med “kriserna” har visat sig vara bland de mest gynnsamma händelserna på mina resor, såhär i efterhand. Vilket fått mig att inse att saker och ting inte alltid är vad de kanske ser ut att vara..

Allt resande har gjort att jag numera känner mig hemma överallt men mest ingenstans. Jag är hemlös, rotlös.

Just nu är mitt hem en gästsäng i en garderob, i Motala som jag en gång lämnade. Men nu är det dags att stanna upp, se vad ett stillastående liv har att erbjuda mig. Ett hem i skogen lockar.. Men var finner jag det? Den som vet får gärna skicka ett mail!

Jag vill slå rot, andas, viska med träden och leka med älvorna i försommaren…

Kärlek till er rotlösa, resande, stillastående, sittande, vilande, springande underbara människor! &hearts